Skilsmässa
Suttit och kollat lite på tv efter frukosten,,mår inte alls bra idag. Hade svårt och sova pga halsen och frukosten fick jag inte behålla:S Hoppas det inte är någon influensa eller så bara...usch det skulle jag inte stå ut med.
Försökte med varm mjölk och honung men det hjälpte inte ett dugg åt halsen.
Skulle träffa pappa idag men han ringde kl 8.30 och sa att han var på centralen,han har varit i sthlm över helgen så vi skulle ses när han kom hem men herregud halv 9 på morgonen är lite tidigt eller vad säger ni?
Tror inte ens ett fik har öppet den tiden,så sa att vi kunde träffas imorn istället. Hoppas han bjuder på lunch iaf..
.
Inatt var en sån där jobbig..utan anledning kom jag och tänka på mina föräldrar,när vi var en familj...
Trodde aldrig skilsmässan skulle ta så hårt på mig men det gjorde den verkligen....Dock har jag aldrig riktigt berättat detta då jag alltid varit den som varit "starkast" när mamma och pappa bråkade så jag fick trösta min syster och det var alltid jag som fick gå emot dem,under skilsmässan visade man inte hur man kände iför det..tror faktiskt jag ångrar det lite..
Så jag har fortfarande inte släppt den fasaden riktigt. Inte ens mamma och pappa vet hur jag känner...vet inte om det ens skulle göra någon skillnad.Mår verkligen skit över det,så fort någon börjar prata om typ pappa och sånna saker så får jag gråten i halsen...
Saknar verkligen att vara en familj...När vi satt och åt middag alla 4 tillsammans,nu är vi max 2 som äter middag tillsammans då syrran aldrig är hemma.Jättetrevligt liksom...Det är ingen ritkigt familj för mig..
Jag saknar att bli väckt på morgonen av pappa som säger att det snöat,trots att det är mitt i sommaren..haha:D
Saknar att gå upp en lördagmorgon och känna lukten av varma wienerbröd som pappa varit ute och köpt tidigt på morgonen.
Det är dem här småsakerna som gör det så jääävla jobbigt alltså.....trots att jag är 19 år så känner jag mig som ett barn när jag mår så jävla dåligt över det här...usch två år senare och jag kan knappt tänka på det utan att få gråten i halsen....
Och det finns ingen man riktigt kan prata med..killen har ju inte varit med hela tiden så han kanske inte förstår riktigt hur det är...Och föräldrarna kan jag inte prata med...såå..usch. Lite jobbigt är det allt men skönt att liksom får skriva av sig...
Aja ska ta och kika runt lite...orkar inte skriva något mer just nu.
Försökte med varm mjölk och honung men det hjälpte inte ett dugg åt halsen.
Någon som har ett bra tips för halsont??
Skulle träffa pappa idag men han ringde kl 8.30 och sa att han var på centralen,han har varit i sthlm över helgen så vi skulle ses när han kom hem men herregud halv 9 på morgonen är lite tidigt eller vad säger ni?
Tror inte ens ett fik har öppet den tiden,så sa att vi kunde träffas imorn istället. Hoppas han bjuder på lunch iaf..
.
Inatt var en sån där jobbig..utan anledning kom jag och tänka på mina föräldrar,när vi var en familj...
Trodde aldrig skilsmässan skulle ta så hårt på mig men det gjorde den verkligen....Dock har jag aldrig riktigt berättat detta då jag alltid varit den som varit "starkast" när mamma och pappa bråkade så jag fick trösta min syster och det var alltid jag som fick gå emot dem,under skilsmässan visade man inte hur man kände iför det..tror faktiskt jag ångrar det lite..
Så jag har fortfarande inte släppt den fasaden riktigt. Inte ens mamma och pappa vet hur jag känner...vet inte om det ens skulle göra någon skillnad.Mår verkligen skit över det,så fort någon börjar prata om typ pappa och sånna saker så får jag gråten i halsen...
Saknar verkligen att vara en familj...När vi satt och åt middag alla 4 tillsammans,nu är vi max 2 som äter middag tillsammans då syrran aldrig är hemma.Jättetrevligt liksom...Det är ingen ritkigt familj för mig..
Jag saknar att bli väckt på morgonen av pappa som säger att det snöat,trots att det är mitt i sommaren..haha:D
Saknar att gå upp en lördagmorgon och känna lukten av varma wienerbröd som pappa varit ute och köpt tidigt på morgonen.
Det är dem här småsakerna som gör det så jääävla jobbigt alltså.....trots att jag är 19 år så känner jag mig som ett barn när jag mår så jävla dåligt över det här...usch två år senare och jag kan knappt tänka på det utan att få gråten i halsen....
Och det finns ingen man riktigt kan prata med..killen har ju inte varit med hela tiden så han kanske inte förstår riktigt hur det är...Och föräldrarna kan jag inte prata med...såå..usch. Lite jobbigt är det allt men skönt att liksom får skriva av sig...
Aja ska ta och kika runt lite...orkar inte skriva något mer just nu.
Kommentarer
Trackback
