Idag är det exakt 6 år sen min morfar dog,vilket betyder 6 år sedan jag var i Sälen med Anna och hennes familj.
Min mormor och morfar kom på besök till Sverige från Iran och väl här fick min mormor reda på att hon hade cancer.
Detta resulterade i att min morbror som då bodde i New York flyttade hit med sin fru för att hjälpa till med mormor och dela lägenhet med dem.senare fick mormor och morfar flytta in hos min andra morbror och hans familj i Linköping där alla syskonen tillbringade större delen av sin tid.Mormor gick  bort en tid senare och ska jag vara ärlig kommer ja inte ens ihåg det...
Jag vet,jag låter som en hemskt människa men grejen är att jag träffade inte min mormor och morfar så ofta, dem bodde i Iran och kom och hälsade på vääääääldigt sällan. Så max 10 grg träffade jag dem.
Tiden i Linköping träffade jag de bara några dagar men jag kommer fortfarande inte ihåg när hon gick bort.....tom jag tycker det är konstigt så jag förstår er som tycker jag låter helt knas...Det jag kommer ihåg var att det var innan jul någon gång,och att mina morbröder,min mamma och moster var tillsammans.Alla var där under tiden mormor var sjuk mer minns jag inte. Även fast ja inte alls var så ung,13 år.
Efter detta så flyttade min morfar tillbaka till Västerås med min morbror till lägenheten som ligger 5 minuter bort från oss och detta var ju bra för mamma. Hon var jämt där och jag och min syster också...Tom våra kompisar kom och hälsade på min morfar så han hade det bra och vi hade det kul där. Men vecka efter vecka blev han sämre,,mådde inte alls bra. Och han var ju inte ens sjuk,han blev bara svagare när mormor dött...
Jag åkte iaf iväg med min kompis Anna 1 vecka i Sälen och jag var överlycklig då vi trivdes skitbra ihop...
Så en dag så ringer min mamma pratar med mig och efter ett tag vill hon prata med Annas mamma,när hon går in i ett rum och stänger dörren för att prata så får jag en konstig känsla..så kommer hennes mamma ut och utan att kolla på mig går hon. Jag ringer upp min mamma och frågar vart morfar är,hon svarar inte.Frågar igen,får ett svar,hörde inte men senare fick jag veta att hon sa:  På bårhuset(hon var fortfarande chockad och visste inte vad hon skulle säga). Iaf,jag frågar igen och då säger hon att morfar är död...Och min mage kryper ihop och jag börjar gråta,och jag gråter och gråter och gråter,även fast jag knappt kände min morfar så var det svårt.Men Anna och hennes familj var underbara och så gulliga så det gjorde det enklare.Jag sa åt mamma att jag skulle komma hem men hon ville att jag skulle stanna kvar i Sälen.Så det gjorde jag.


Min mormor begravdes i Iran så kunde inte gå på begravningen,men min morfar begravdes här i Västerås och jag minns begravningen,jag grät inte,jag vågade helt enkelt inte,inte framför mamma, inte framför mina små kusiner.Ville vara starkt.Kommer ihåg att min morbror grät,han var helt förstörd och jag gick och höll om honom,och han grät ännu mer och klämde om min hand.Och då kom det tårar,som ja höll tillbaka. Och det ångrar jag idag.


Så vad vill jag ha sagt egentligen? Ta vara på de stunder du har med dina närmsta,träffar du de sällan så försök lära känna dem så mycket som möjlig under den tiden ni ses, för förr eller senare så hände något och ni får inte den chansen..Och tro mig,det är inte kul att inte minnas sista tiden med min mormor eller när hon gick bort.
Inte kul heller att inte ha visat vad jag egentligen kände på begravningen,inte visa mamma att jag också mådde dåligt av det.Så visa era känslor..det är okej att gråta.Det är bara bättre att släppa ut sina känslor än att dölja dem...